19

Svarta Sara

Av Elsie Winnberg

 

Är det förmätet av mig att ta till orda i en publikation som heter Katten MIN? Jag är ingens, men katt är jag, eller katta om det ska vara noga. Från min horisont finns det kanske något som kan intressera. Så om NI tvåbeningar tillåter så ska jag gärna återkomma lita då och då med synpunkter på kattlivet.

Men först ska jag presentera mig. Svart är jag och föddes en tidig höstdag för snart tre år sen. Mamma var snäll men sträng, och en dag gick hon hem till sina tvåbeningar med mig och mina syskon. Där blev vi infångade, men jag lyckades smita. Jag höll mig i närheten ett tag och försökte hitta mamma, men blev jagad och bortstött.

Då drog jag. Det var bara att ta livet i egna tassar. Jag sökte skydd än här och än där, och ”tjyvade” mat ur skålar på många trappor och verandor. Tvåbeningar jagade mig och sa ”Kattdjävel”. Feta och dryga huskatter fräste åt mig. Livet var grymt och jag var rädd. Till slut hittade jag ett stall tomt på djur och sökte skydd där. Men hungrig var jag jämt. En och annan mus lyckades jag väl fånga. Och ibland stal jag mat på ett ställe där det luktade katt väldigt mycket.

I stora burar utomhus var det ibland många katter. Tvåbeningar bar det ut och in. En dag när det var väldigt mycket kallt vitt på marken och jag frös och var hungrig jamade jag högljutt och förtvivlat. Och tvåbeningen lyssnade och tittade. Då blev jag rädd ett tag och drog mig tillbaka. Men någon sa kiss-kiss-kiss och då blev jag nyfiken och kikade fram och sa mjaoouuu. Tvåbeningen lockade och lockad men jag vågade inte mig fram. Men helt plötsligt fanns det skålar med mat och vatten och en låda med mjuk filt att ligga i. När jag upptäckte att